För första gången i mitt liv var jag levande på riktigt…

…ridån går upp och där sitter jag med min kungakrona, mantel och bruna skägg och alla ser att det är jag. Jublet visste inga gränser. Hela min klass sitter längst fram och de reser sig upp: “Whooaaa!” Nu börjar showen, tänker de. Jag ser hur föräldrar och lärare suckar. Men jag stod kvar och stirrade stint ut i publiken. Stolt stod jag där med mitt bruna lösskägg, tills det blev alldeles tyst. Då började jag min monolog.

Vilken fullkomlig makt att få 400 människor helt tysta. Och de lyssnade på varenda ord jag sa. Jag ägde rummet. Snacka om att få vara i centrum. Det var fullständigt magiskt.

Och känslan efteråt när lärare, elever och föräldrar kom fram och berömde. “Bra. Det där gjorde du riktigt bra!” Den var obeskrivlig. En av de lärare jag vet hatade mig sa ingenting, men han la en klapp på min axel, tittade mig i ögonen och så nickade han. Mina killkompisar var exalterade. “Wow, det var du, fast det var inte du, asså du var ju där, men ändå inte liksom, whooaa!” Jag vet, sa jag. Det är det som är teater.

Morgan Alling

För några dagar sedan sommarpratade han om sitt liv sommarpratade. Om socialtanter, fosterföräldrar och en hel vuxenvärld som svek gång på gång.

Han är en utmärkt skådespelare (och dansare). Framförallt uppskattar jag honom för sina roller under tiden med Teater Halland, som improviserande clown.

Morgan Alling har haft en tuff uppväxt. Varit klassens clown, haft missbruksproblem. En elev som garanterat inte passade in i skolan, som den såg ut när han gick i skolan och som den ser ut idag.

Elever som inte passar in. Eller en skola som inte anpassar sig?

Men de lyckas ändå. Det finns många exempel på “hopplösa elever” som till sist fått blomma när de inte behövt gå i skolan mer. Varför tar vi inte tillvara deras förmågor medan de är i skolan? Möter dem.

Alla vill få uppmärksamhet, känna sig duktiga, få uppskattning.

Eller som Morgan uttrycker det: “Jag älskade att gå i skolan, för då hade jag publik.”

Jag tror inte det är lätt. Jag tror inte jag klarar det fullt ut. Men vi måste tänka om skolan.

Morgan kände att han levde när han som 15-åring för första gången stod på skolans scen, som Herodes. Dags att ge alla elever sin speciella scen i skolan. Få beröm. Känna att man är någon. Lösningarna måste absolut inte innehålla IKT. Men det måste ske snarast.

Nu.

Bild från Morgan Allings officiella hemsida