Kicken

“Kickarna man får när det verkligen går bra, går ju inte att få på annat sätt. Man måste ju ha väldigt speciella yrken för att få dom kickarna, och när man får dom så är det ju värt allting.”

Så sa längdskidåkerskan Lina Andersson i SVT-programmet Gröt, svett och klistervalla för någon dag sedan. Då handlade det om endorfiner, träningar och tävlingar.

Jag vet inte hur det är för andra lärare, men den där kicken fick jag minst en gång i veckan när jag arbetade som lärare, lite mer sällan nu som IT-samordnare på förvaltningen. Men så fort jag håller i utbildningar känner jag av den, i alla fall de dagar det går bra. Kicken. Att känna att man gör skillnad, att man genomfört något bra.

Jag blev lärare för att jag ville något. I mötet med eleverna. Jag ville lära alla eleverna allt – på en gång. Så sa jag till en speciallärare på min första praktikplats. Och hon kom ihåg det något år senare. “Hej Joachim. Dig kommer jag ihåg. Det var du som ville lära alla elever allt!”

Kicken. Jag hoppas att alla verksamma lärare känner den idag. Eller i morgon.

Annars är det liksom inte så mycket mening…

(Sen kan man ju alltid känna fler känslor under en arbetsdag som lärare, precis som min kompis precis skrev i sin facebook: “Och så går det bra och sen går det urkasst och sen lite bra igen och sen åt helvete och sen händer det något kul och så blir man skitarg och sen är man ändå ganska glad i slutet av arbetsdagen.”)