Pojken med kudden under armen…

Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag följt Broängens ettor med stort intresse under de två år projektet hittills pågått. Läs inläggen här.

Jag har precis haft den äran att ta del av den rykande färska Broängens ettor – projektrapporten.

En dator per elev. ABC-böckerna bort. Nya kommunikationsmönster med föräldrar som direkta mottagare av texten. Hemsida som fönster ut. Mail, chatt, virtuella communities, wikis, digitala bildberättelser och film.

I åk 1 och 2. Och det är inte första och andra ring vi pratar om!

Projektet fick tyvärr sämsta tänkbara start. Datorerna blev stulna och projektet blev ett halvår försenat. De fick då “…hoppa över mycket av planerade lär känna din dator-aktiviteter… Det gick så fort när vi inte styrde. Detta stärkte oss i att ge barnen ett stort ansvar och att lita till att de snabbt lär sig om de får prova själv och visa varandra.”

“Det gick så fort när vi inte styrde” är den fras jag fastnar för. För det är det vi gör. Jag gjorde det när jag var lärare och fortfarande gör jag det som IT-pedagog. Planerar så in i minsta detalj att elevaktivitet, elevdemokrati och elevernas engagemang riskerar att bli lidande.

Precis som jag skrev för någon dag sedan, barn kan lära varandra otroligt mycket, bara vi låter dem göra det.

Fram för öppna frågeställningar, samarbete och kommunikation så slipper eleverna bli “Right Answer Vending Machines”.

Läraren Pernilla Mellqvists och mediepedagogen Jannie Jeppesens synsätt har genomsyrat projektet och syns i projektrapporten. Ett projekt där man verkligen har utgått från det som annars så lätt bara låter som tomma floskler:

“Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.” (Lpo 94)

I rapporten berättar man även om misslyckade undervisningsidéer. De första styrda uppgifterna, när det inte finns någon mottagare gav inte alls den utdelning lärarna hade hoppats på.

“Då barnen blivit säkra på de funktioner som finns i communityn släppte vi på nya funktioner utan att berätta för dem om dem. Vi ville att de själva skulle upptäcka dem och därmed också ge funktionerna den mening de själva ser. När vi aktiverade möjligheten att starta Forum skedde ingenting. Vi pedagoger startade då ett par utefter aktuella frågeställningar som “Hur firade ni Valborg?” Ingen nappade. Det var inte intressant ur barnens perspektiv och där kunde vi gjort ett val att ge det i uppgift åt alla att skriva i forumet. Men det gjorde vi inte utan vi stängde helt enkelt ner funktionen. När chattfunktionen upptäcktes gick det däremot som ett surr genom hela klassrummet och den nya upptäckten spred sig som en löpeld. Alla började chatta både under skoltid och hemifrån. Samma princip där, leken och undersökandet fick ta all plats.”

Eleverna har fått möjlighet att visa upp det de är bra på, instruera andra i hanteringen av program, framföra dikter och visa bildspel.

Klassråden har blivit mer engagerande och demokratiska genom digitala verktyg.

Google Translate används mycket! I åk 2!

Resultatet då?

“Barnen skriver mer text än andra jämnåriga. De skriver olika sorters texter med en stor medvetenhet om målgrupp. Eftersom de läser så mycket mer text som läsare av varandras texter och när de surfar har de en större förståelse för att det finns en avsikt/författare bakom varje text. Deras digitala kompetens i bemärkelsen att handha verktygen är stor. De antar lätt nya program och lär sig dem genom att försöka och genom att ta hjälp av varandra både muntligt och skriftligt. De kan grunderna i filmredigering, ljudredigering, bildhantering och olika ordbehandlingsprogram. Deras förståelse för källkritik, nätsäkerhet och personlig integritet på nätet ligger i linje med deras förmåga att söka och sortera i information på nätet. De använder ofta fler olika källor när de hämtar information.”

Och alla barn anser att de har en läslig handstil.

Bästa citatet från rapporten: ”Helt plötsligt en kväll stod en pojke utanför dörren med en kudde under armen. De hade bestämt på chatten att han skulle sova över.”

Det gäller att våga. Att få med sig elever är inte så svårt. Att få med sig föräldrarna lite svårare. Ledningen kan vara en svår nöt att knäcka ibland. Största motståndet vid den här typen av förändringar brukar vara kollegor.

Tack Broängens ettor för att ni vågat!

Idag såg jag en härlig film om en kille utan armar och ben, vars arbete är att inspirera andra. Företagets namn: Attitude is Altitude.

Rätt inställning är allt.